det första man tänker när man vaknar är:

vad händer idag då?

missar bussen med 30 meter.

kommer till skolan ringer till socialen.

men kan inte släppa alla tankar jag har, bilden i hjärnan på det perfekta livet existerar inte. kanske det beror på staden man bor i? eller livet rent generellt. finns det verkligen ett perfekt liv? jag har mina aningar att det inte existerar. Även hur mycket jag vill tro på livet.

att känslor ska vara en stor del i livet med.. att bara lägga tankarna på hyllan och glömma allt det förflutna. men det kommer nog alltid tillbaka som en mardröm på något sätt. Hur bryter man sig lös? att alla säger att det finns en utväg, den fega vägen. det känns bara som man har ett påklistrat leende, utanför glan, men inom sig ett oänligt helvete som kan brytas ut på något sätt att man bara vill till exempel mörda någon. men det känns inte rätt det heller. att prata om känlor funkar för en del. men man blir aldrig bättre. det är nog bara psykiskt. att det är som en illusion av något bra.. men välkommen till verkligheten. alla drömmar ska krossas i tusen bitar nån gång. men hur kan man fortsätta ett liv som redan är så pass förstört? allt känns lixom bara så upp och ner. jag har sårat många, jag vet. men det är inte  med vilje, jag har bara präglats så.

men dagen fortsätter, kanske till det bättre, men det tvivlar jag på. 

men drömma kan man!

PEACE OUT!"